dagens språk

Ännu ett kort kartinlägg, denna gång om var man placerar possessivpronomen i genuina skandinaviska dialekter.

På fornnordiska var det vanligt att sätta alla genitiver efter huvudordet, men det fanns även en tendens att sätta den före om huvudordet var inanimat (icke-levande), og efter om det var animat. (För de som känner till animacitetshierarkin bör det ringa en klocka!)

Grupp 1, markerad med tjocka streck, betecknar de mål där possessivt pronomen alltid hamnar efter huvudordet. Släktskapsord är obestämda medan övriga ord tar bestämd form.

Grupp 2, markerad med tunna streck, betecknar mål där endast släktskapsord placeras efter huvudordet. Övriga ord placeras framför. Huvudorden är alltid obestämda.

Grupp 3, omarkerad, betecknar mål där alla possessiver står före huvudordet.

Rikssvenska tillhör som bekant grupp 3, visst är det härligt logiskt med kartan i åtanke?

-A

2010-03-25

Den första romerska kalendern härstammar från 753 f.Kr. og hade 10 månader:

Martius - man offrade till krigsguden Mars för att få krigslycka under det nya året
Aprilis - osäkert ursprung
Maius - gudinnan Maia
Iunius - gudinnan Juno
Quintilis - quinque 'fem'
Sextilis - sex 'sex'
September - septem 'sju'
October - octo 'åtta'
November - novem 'nio'
December - decem 'tio'

Efterhand insåg man att 10 månader inte räckte till, så runt 713 f.Kr. man lade till månaderna Ianuarius (guden Janus) og Februarius (februare 'att rena') på slutet av kalendern.

Quintilis og Sextilis blev senare omdöpta till Iulius og Augustus för att hedra Julius Caesar og Kejsar Augustus.

Meningarna går isär om när januari ersatte mars som årets första månad, men det skedde helt klart före år 0. Dock följdes inte detta överallt. Flera västeuropeiska länder fortsatte att markera mars som årets första månad så långt som fram till 1700-talet. Än idag finns det flera kulturer som firar nyår i mars av denna anledning.

Att skottdagen infaller i februari är även detta en följd av att februari ursprungligen var årets 12:e månad, eftersom det var logiskt att lägga extradagen på slutet!

Så därför är t.ex. november uppkallad efter siffran 9, fastän det numera är årets 11:e månad!

-A

2010-03-24

Engelskan har väldigt många lånord. Till ovanligheterna hör att det finns lånord även inom de slutna ordklasserna, dvs. de vars ord vanligtvis inte byts ut. Till dessa oväntade lånord hör they, them og their.

Dessa tre ord är lån från fornnordiskan, där de hette þeir, þeim (eg. dativ) og þeira. Samma ord har på svenska blivit de, dem og deras. På fornengelska hette dessa ord hīe (de), hie (dem ack.), him (dem dat.) og hira (deras), man ser tydligt likheten med de fornnordiska orden. Ett skäl till att man bytte ut orden är förstås det enorma skandinaviska inflytande som fanns i England, speciellt i norr. Ett annat skäl är att ordet hīe med ljudutvecklingar efterhand började låta likadant som ordet för "han", hē. Än i medelengelskan konkurrerade dock they/them/their med de inhemska formerna he/hem/hir, men efterhand fick de senare ge vika.

I flera traditionella dialekter söderut behölls dock den inhemska objektsformen hem (från dativformen him). I norra England, som hade haft större skandinaviskt inflytande byttes alla orden ut. Isoglossen ser ut ungefär såhär:

I riksspråket segrade till synes alla de skandinaviska orden, men det finns faktiskt en rest av de gamla fornengelska formerna! Den obetonade formen 'em, som ofta ses ner på og betecknas som slang, är på intet sätt en förvanskning av them, utan kommer från den gamla formen hem!

-A

2010-03-23

Hej igen.

Idag handlar inlägget om adjektivändelsen -ig. Denna form är inte ursprungligt nordisk, utan har lånats in från (låg)tyskan. Om man kan lite tyska känns väl inte detta helt obekant då ändelsen -ig är vanligt förekommande i språket. Notera förresten att ändelsen -lig inte innefattas av detta inlägg alls. Den har en annan etymologi.

Så vad hette det innan, för visst hade man väl någon adjektivändelse innan man lånade in -ig från Hansan? Jodå, det hette -ug (-ugr om man ska vara petig), vilket är besläktat med -ig, men uppenbarligen en annan historia.

På isländska heter det fortfarande -ugur, på färöiska förekommer både -ugur og -igur, ofta finns bägge formerna för samma ord. På nynorska finns -ug som valfri alternativform till -ig. Bokmål, danska og svenska har genomgående -ig.

I riksspråken.

Jag kan tyvärr inte tala för Norge när det gäller spridningen av just denna ändelse, men i Sverige är de traditionella dialekterna som vanligt mycket längre från riksspråket än man vill tro. Faktum är att det bara är två dialektgrupper i Sverige som genomgående har -ig: götamål og östdanska mål. Det är knappast en slump att det är de två sydligaste grupperna. I sveamål og gotländska förekommer bägge formerna, men det är ändå -ug som är "standardformen", om man kan säga så här. Norrländska mål, dalmål og östsvenska mål har bara -ug. (Notera förresten att alla dessa g:n förstås inte uttalas någonstans, det är läsutal og inget annat).

Men denna fornnordiska spillra har även lyckats leta sig in i rikssvenskan, i två mindre vanliga ord. Adjektiven idog (fno. íðugr) og avog (fno. afugr) behåller sitt gamla -ugr. På norska og danska heter det första ordet idig, og det andra avig. Svenskans avog og avig är från början dubbelformer av samma ord, men har i riksspråket fått lite olika betydelser.

Alla -r som dyker upp på slutet av en jädra massa ord så fort man talar om fornnordiska är för övrigt ändelsen för nominativ maskulinum singular, dvs. en kasusändelse (goder afton, någon?).

-A

2010-03-22

När man talar om personnamn är det naturligt för folk från våra trakter att utgå från att man heter Förnamn Efternamn, men faktum är att på många håll är detta inte fallet.

När det gäller namn talar man ibland om västlig ordning respektive östlig ordning. Den västliga är den vi är vana vid - den östliga är tvärtom, dvs efternamnet först (nähä?).

Västlig namnordning är som namnet antyder vanlig i Väst- og Centraleuropa. Den östliga förekommer framförallt i Ungern, delar av Afrika samt Östasien. Östlig ordning är även vanlig i vissa ortodoxa länder (i Ryssland var det praxis fram till strax innan Sovjet föll), og i områden som en gång hört till Ungern.

När vi "översätter" namn byter vi ibland på formen, ibland inte. Ofta beror det på vilket språk som används. T.ex. vänder man ofta på ungerska og japanska namn, men inte på kinesiska og koreanska. I länder som använder östlig namnordning vänder man vanligtvis inte på namn från språkområden med västlig följd: Fredrik Reinfeldt får behålla sitt Fredrik på förstaplatsen även österut!

Några kändisar från det östliga namnskicksområdet:

Nagy Imre - Reformvänlig ungersk ledare i samband med ungernrevolten 1956. Avrättad av Sovjetunionen 1958. Känd i väst som Imre Nagy. (Nagy uttalas förresten /nɒɟ/, låter mer eller mindre som "nåddj" för de icke IPA-kunniga)

Watanabe Ken (渡辺 謙), - Japansk skådespelare känd från bl.a. Letters from Iwo Jima. Känd i väst som Ken Watanabe

Mao Zedong (毛泽东) - Kinesisk diktator 1949-76. Känd i väst under östlig namnordning, hans förnamn är Zedong, Mao är släktnamnet.

Kim Jong-il (김정일) - Nordkoreansk diktator 1993-nu. Precis som Mao är han känd under östlig namnordning. Kim är släktnamnet.

-A

2010-03-21

Det här blir ett kort men ändå innehållsrikt inlägg. Det handlar om den bestämda ändelsen -et i de traditionella svenska dialekterna.

På fornnordiska var ändelsen i bestämd form neutrum singular -it. Vissa grundutvecklingar kan urskiljas:

- Generellt så öppnas vokalen till ett /e/.
- I söder bevaras /t/
- Norrut försvagas /t/ till /ð/ og försvinner sedan i de flesta fall.

Nerifrån og upp
(huset, taket)

Grön: -ed (hused, taged)
Röd: -(e)t (hust/huset, taket)
Gul: -e (huse, take/tatje)
Blå: -Ø med tvåtoppsaccent (huus, taak)
Lila: -i (husi, taki)
Orange: -eð (auseð, tatjeð) (Ja, det är älvdalska+våmhusmål)
Grå: Traditionell svensk dialekt saknas

I dagens skriftinfluerade språkbruk är det väldigt vanligt att man uttalar ändelsen med ett /t/, men historiskt sett har man på de allra flesta håll inte gjort det.

Hur gör ni som kan tänkas läsa detta? Uttalar ni som det stavas eller som det traditionellt uttalas där ni kommer ifrån? Personligen kommer jag från det röda området, så jag har inte behövt tänka så mycket på det ;)

-A

2010-03-20

Det här inlägget handlar om det bakre r-ljudet (/ʁ/ eller /ʀ/). Skorrande r. Uvulart r. Tungrots-r. Kalla det vad du vill.

Det bakre r:et har en väldigt kort historia i Europa. Historiskt sett har det lyst med sin frånvaro, för att hitta det måste man se på språken i Kaukasus eller Mellanöstern, og då är det tveksamt om vi fortfarande kan tala om Europa.

Det europeiska bakre r:et uppkom bland arbetarklassen i Paris någon gång på 1700-talet, exakt hur det skedde vet man inte säkert, men på 1800-talet hade det blivit intaget i standardspråket. Ett skäl att det togs in är den franska revolutionen. Efter den var det farligt för folk som tillhörde de övre klasserna att visa sig, og ofta försökte dessa människor gömma sig eller verka tillhöra "pöbeln". Detta medförde även att de tog till sig vissa språkliga företeelser hos dessa samhällsskikt, däribland det bakre r:et og uttalet av <oi> som /wa/ i stället för /wɛ/.

Från Paris spred det sig till övriga norra Frankrike, vidare till delar av Tyskland, Danmark, södra Sverige og sydvästra Norge. Senare spreds det även till Portugals överklass og kom därmed in i portugisiskan. På många håll var og är det fortfarande ett slags modeuttal, vilket bidragit till den snabba spridningen.

I Sverige var det på frammarsch fram till mitten på 1900-talet, sedan dess har trenden avstannat og gränsen mellan främre og bakre r är nu relativt stabil i södra Sverige. Möjligtvis är det till og med så att det bakre r:et är på tillbakagång igen på sina håll.

I Norge är det fortfarande på frammarsch, og man kan märka stora skillnader mellan yngre og äldre talare på flera håll i landet.

I de delarna av Sverige som ligger strax norr om det bakre r:ets spridningsområde förekommer traditionellt något som kallas för götaregeln (eftersom det är i Götaland og götamål traditionellt talas). Detta innebär att bakre r används i början av ord, samt när ljudet är långt. Annars används främre r. I detta område heter det alltså: ʀöra, skoʀʀa, höra, krok, ler. I vissa delar av Östergötland har detta bakre r labialiserats till ett w-ljud, vilket fortfarande ger upphov till stereotypa dialektuppfattningar.

Tyvärr ses det bakre r-ljudet fortfarande ner på eller förlöjligas i många delar av Sverige där det idag inte har så starkt fäste, vilket förstås är synd. Detta inte för att jag skulle förespråka detta ljud, utan mer för att jag tycker det är tragiskt og patetiskt att man skulle sparka på någon bara för sättet han talar på, speciellt när det är ett ljud som faktiskt har en plats i språket!

-A

2010-03-19

Hai.

Har du någonsin undrat över varför ordet one uttalas /wɐn/ men stavas som om det skulle uttalas /oʊn/? (För er som är IPA-analfabeter: varför rimmar det på sun när det stavas som om det skulle rimma på stone?)

Det är klart du har, så nu kör jag:

Ordet one kommer från fornengelskans ān (samma ord i obetonad ställning är upphovet till dagens a/an). På samma språk hette "sol" sunne. Men! "Ek" hette āc, og "sten" hette stān. Sammanträffande? Knappast.

Den regelbundna ljudförändringen här är /a:/ → /oʊ/, vilket innebär att orden oak og stone följer detta mönster bara fint. Alltså har något hänt med one.

Svaret finns att hitta i dialekterna (en penny till den som kan något alls om traditionella engelska dialekter). I västra og sydvästra England började detta ljud runt 1300-talet ändras till det /wɐ/ som vi idag känner till (/a:/ → /o:/ → /wo/ → /wɐ/ lite grovt). Detta gällde dock alla dessa ord, "ek", "havre" (oats) og "sten" hette här wuk, wuts og stwun!

Av någon anledning spreds formen wun in i standardvarianten og på 1700-talet hade den tagit över som norm. Innan dess uttalades one precis som det stavades (om det nu går att säga om engelska, men ni vet vad jag syftar på). Länge var det inledande /w/-ljudet dessutom mer eller mindre frivilligt i den i standardspråket inlånade varianten.

2 relaterade fakta:

1. I norra England skedde en annan utveckling av det långa a-ljudet. Det blev istället till en främre diftong /jɛ/, vilket gör att ān blev till yen.

2. Det allra intressantaste här är väl egentligen att det nya uttalet slagit igenom i ordformerna one (fe. ān) og once (fe. ānes, egentligen genitiv av one), men inte i formerna alone (fe. all āna), only (fe. ānlic) eller atone (at + one, medelengelsk nybildning). Alla dessa ord kommer från samma urprungskälla.

Så tänk på det, om historien velat annorlunda hade kanske one rimmat på stone! Eller tvärtom ;o

-A

2010-03-18

På mandarinkinesiska heter Sverige 瑞典, vilket med pinyin skrivs Ruìdiǎn, ett namn som inte särskilt mycket påminner om Sverige. Så varför heter det såhär?

Svaret är enklare än det skulle kunna vara. Kinesernas första ordentliga kontakter med Sverige skedde med det Svenska Ostindiska Kompaniet, som hade som uppdrag att handla med Östasien og framförallt med Kina.

Grejen med Kina är att det inte talas ett språk där, vilket inte är så konstigt. Dock finns det inte ens en kinesiska som talas heller, vilket är mindre allmänkänt, men mer om Kinas språkröra någon annan gång!

Hursomhelst, staden som svenskarna handlade med var Kanton (廣州 mandarin: Guǎngzhōu, kantonesiska: Gwong²zau¹), og där talas inte mandarinkinesiska (standardkinesiska) utan kantonesiska, vilket är ett helt annat språk. I vilket fall uttalas tecknen 瑞典 på kantonesiska som Seoi⁶din². Någon som vill lägga ihop 2 og 2? ;) Här är det engelskan som varit framme igen, men på ett rätt diskret sätt måste man säga!

Det som har hänt är alltså att kantoneserna har hört namnet Sweden, skrivit ner det, og sedan har mandarinkineserna läst tecknen på mandarin!

Siffrorna som finns i de kantonesiska orden anger förresten toner, precis som de mandarinkinesiska accenterna. Kantonesiskan har 6 toner, medan mandarin har 4.

-A

2010-03-17

P.S. Det här inlägget var egentligen tänkt att vara ~två rader... se så det kan gå!

Handen på hjärtat: Visste du att det talades holländska i Frankrike? Om inte så vet du nu!

Som bekant talas holländska (egentligen nederländska, men ordet vill inte komma naturligt för mig) i Nederländerna samt i Flandern, vilket utgör Belgiens norra halva (låt oss hålla oss till Europa för enkelhetens skull). I Flandern kallas språket flamländska, men det är alltså tal om exakt samma språk (og ingen flamländare skulle hävda något annat heller!). Men! Längst upp i norra Frankrike vid gränsen mot Belgien finns ett litet område där man traditionellt sett talar flamländska! Området kallas ofta franska Flandern, og det har hört till Frankrike sedan freden i Nijmegen år 1678. Dialekten kallas västflamländska.

Att ord ändrar betydelse är nog de flesta medvetna om. Många vet dessutom om att olika ljud förändrar sig så att orden förändras med tid (fno. ljúð /ljuːð/ > rsv. ljud /jʉːd/ är väl ett rätt bra exempel på det sistnämnda). Men hur många är medvetna om att ljud kan hoppa från ett ord till ett annat?

Kan ni komma på några förslag? Just det. Ni. 50% av det ordet har aldrig funnits där. På fornsvenska hette det här ordet í eller ír (tyskkunniga bör här studsa till över tyskans ihr, engelskans you är för övrigt også ett släktord men det är något mindre genomskinligt), men r:et föll ganska tidigt (Den fornisländska formen var ér, vilket snart blir relevant). Under ett flertal hundra år hette det alltså I på svenska.

Det som man har att tacka för hela historien kring detta ordet är faktiskt den gamla kongruensböjningen, som numera inte heller finns kvar. Pronomenet I tog ändelsen -en på det verb det styrde, og i konstruktioner där verbet placerades före huvudordet, som t.ex. viljen I, hoppade n:et efterhand över från verbet till pronomenet, dvs vilje ni. Denna förändring skedde någon gång på 1600-talet, men spreds inte överallt og ansågs dessutom under mycket lång tid som vulgär. I de flesta genuina dialekter som använder det här ordet heter det fortfarande I.

Men detta är inte allt för vårt ord! På isländska skedde nämligen mer eller mindre exakt samma sak, då formen ér blev till det numera föråldrade þér via kongruensändelsen -ið. Hafið ér → Hafið þér. (Har ni)

Og om detta inte skulle vara nog så har de skandinaviska pronomina ännu mer att komma med! På Vestlandet og delar av Trondheim i Norge, samt i Jämtland og Härjedalen, förekommer ordet me (med variationer) i betydelsen vi. På nynorsk är till og med denna form standarden. I vilket fall är denna form ett resultat av samma process som ovan, där ordet við (ursp. 'vi två', inte samma ord som sv. vi) har fått m:et från kongruensens -om (jfr. Sjungom studentens lyckliga dag).

För att lämna Skandinavien en stund og varva ner lite, kan jag ge några exempel från engelskan, där ljudet /n/ har hoppat lite kors og tvärs i ett par ord:

an apron ← a napron (från fr. napperon "underlägg")
an adder ← a nadder (feng. næddre "orm")
a nickname ← an ekename (eke "öka", feng. éaca är släkt med sv. öka, fno. auka; jfr öknamn!)

Fler exempel från åtskilliga språk kan förstås hittas, men det här inlägget är nog tillräckligt tungt som det är, så för tillfället tackar jag för mig!

-A

2010-03-15

För några dagar sedan skrev jag om bokstaven å i det här inlägget.

Idag kom jag över nyheten att borgmästaren i Århus vill återinföra den gamla stavningen på staden: Aarhus. (länk: dk, sv)

Förändringen verkar dock inte ha så mycket att göra med att man vill återgå till traditionell dansk stavning, som att man vill vara "internationell" og inte använda bokstaven å.

I sammanhanget kan för övrigt nämnas att städer som Aalborg og Aabenraa aldrig accepterade införandet av å og fortfarande skriver sina namn med aa. I Aabenraa kunda man på 50-talet köpa klistermärken med texten "Byens Navn er Aabenraa - uden svenske Boller paa!"

- A

Jylland är Danmarks västra del, den del som växer in i Tyskland, og den del av Skandinavien som faktiskt sitter ihop med fastlandet.

Att engelska kan låta olika vet nog de flesta om. Men skillnaderna går djupare än att bara tala om t.ex. brittisk vs amerikansk engelska. Idag ska jag ta upp något som i sammanhanget brukar kallas för the foot-strut split.

För att dra en snabb bakgrund: Medelengelskan hade ett kort u-ljud, /ʊ/. Så långt allt väl.

Någon gång kring 1600-talet började detta ljud att dela på sig, det finns en hög grad av inkonsekvens, men generellt sett bevarades det gamla /ʊ/ om föregående konsonant var labial (/p b m/) eller om efterföljande konsonant var någon av /l ʃ tʃ/. Annars sänktes den till /ʌ/ (som idag snarast uttalas /ɐ/ på de flesta håll). Detta gjorde att ord som put, foot, book og full fortsatte att uttalas med /ʊ/, medan ord som cut, luck, pub og come fick ett nytt uttal med /ʌ/. De här uttalen är de mest spridda og antagligen de mest kända.

Det fina i kråksången är att den här förändringen inte genomfördes överallt. I norra England samt i Midlands skedde den här förändringen inte, og än idag uttalas ovan nämnda ord med det korta u-ljudet /ʊ/! Alltså är det enda som skiljer t.ex. cut og put konsonanten i början av ordet!

På den här länken finns det några ljudexempel där man kan lyssna på hur det låter på båda sidorna av isoglossen!

-A

2010-03-13

få, färre, ?

Spaltmeter kan skrivas (og har säkert skrivits) om detta ämne, utan att man för den delen kommer fram till någon bra slutsats. Ofta blir det ett virrvarr av alternativa former, omskrivningar og stridande språkkänslor.

Men låt mig inleda en mening med en konjunktion og påpeka: Ordet färst finns, og har en lika lång historia som övriga komparationsformer.

Grundformen få hette på fornnordiska fár, og komparerades fár - færi/færri - fæstr. Inget konstigt där.

Någon gång under den fornnordiska tiden började dock ett /r/ smyga sig in i superlativen, troligt är att det var i analogi med komparativen. Detta verkar bara ha skett på fastlandet, på Färöarna heter det fáur - færri - fæstur og på Island fár - færri - fæstur.

På fastlandet har vi: få - færre - færrast (nynorsk), få - færre - færrest (bokmål/danska) og få - färre - färst (svenska).

Av alla dessa färstingar (ursäkta ordvitsen) är det ändå bara i Sverige som man har ett problem med superlativformen. Formen var länge sparsamt använd, og föll ut ur allmänt bruk på 1800-talet (att man i ett fåtal äldre texter kan se former som fåast stöder ju ytterligare att det inte var ett så vanligt ord). Istället blev det klumpiga omskrivningar i stil med "minst antal".

Så ja, ordet har visserligen mer eller mindre försvunnit i svenskan, men ordet finns og går att använda! (Länk till SAOL:s uppslag för "få", för dem som ser ordboken som språkets lagbok). Det som jag vill poängtera är att det under inga omständigheter skulle vara någon slags nybildning av barnspråksstil som många vill föreslå. Färst är ett gammalt urnordiskt ord, og vare sig man vill använda det eller inte bör man se det som ett sådant!

-A

2010-03-12