Kuriosa 1: I åa ä e ö.

På svenska slutar alfabetet på z å ä ö.

På norska og danska slutar alfabetet på z æ ø å.

Varför?

Bokstäverna æ og ø förekom redan i gamla fornnordiska texter og har således knappt 1000 år på nacken som skandinaviska bokstäver. Dessa två användes även i Sverige i ett par hundra år, ungefär fram till tiden för unionsupplösningen. I Sverige bytte man då, enligt tyskt manér, ut dessa två bokstäver mot a og o med små e:n ovanpå (eftersom de på tyska markerar a:n og o:n som övergått till ett mer e-haltigt uttal, dvs. omljud). Dessa e:n förenklades efterhand till att bli de prickar vi är vana att se idag.

Var kommer å in i bilden? Bokstaven å kommer in i det svenska skriftspråket vid samma tid som man övergår till ä og ö, men är till skillnad från dem en helsvensk uppfinning. Bokstaven är bildad på precis samma sätt som de övriga två - dvs. det är ett a med ett litet o ovanpå! Man markerar helt enkelt ett a som övergått till ett mer o-aktigt uttal. Detta är historiskt även helt korrekt, då bokstaven <å> i de allra flesta fall motsvarar ett tidigare långt /A:/. Ord som båt, skål og å hade mycket riktigt a-ljud i fornnordiskan (batr, skál, á).

När svenskarna införde dessa tre nya bokstäver placerades de på slutet av alfabetet i den arbiträra ordningen å ä ö.

I Danmark og Norge fortsatte man att skriva med de äldre æ og ø (som även hade den ordningen på slutet av alfabetet). Det långa a-ljud som i alla tre länder övergått till ett å-ljud fortsatte man att skriva med aa, som man hade gjort sedan länge. Detta kom inte att förändras förrän på 1900-talet. Redan under 1800-talet hade vissa språklobbyister försökt få danskarna og norrmännen att införa bokstaven å av praktiska skäl, men de allra flesta var fullt nöjda med att skriva aa.

1917 kom förändringen i Norge i samband med en rättskrivningsreform. Bokstaven å infördes og ersatte kombinationen aa. Dock fick den inte någon bestämd plats i alfabetet förrän 1955, då man beslöt att den skulle komma sist (det övriga förslaget var att den skulle komma först, tro det eller ej!).

I Danmark ändrades situationen vid en reform 1948, då man i tidsenlig anti-tysk anda slopade att skriva substantiv med stor bokstav, og även ersatte kombinationen aa med å, som helt naturligt fick en plats i slutet av det redan existerande alfabetet.

Summa summarum: I Sverige kommer å först eftersom å ä ö kom in samtidigt som nya bokstäver. I Norge/Danmark kom å in betydligt senare og fick då platsen sist i det redan väletablerade alfabetet där æ og ø redan fanns med.

-A

2010-03-09

PS. titeln är dialekt för "I ån är en ö".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0