Kuriosa 2: Was ißt los?
På tyska finns det en rolig bokstav, som jag vågar gissa att de flesta någon gång stött på. Jag tar förstås om det tjusiga ß, kallad Scharfes s eller eszett.
Var kommer denna bokstav ifrån?
Svaret är enklare än man kan tro. Bokstaven ß är helt enkelt en ligatur, dvs en sammanslagning av två tecken. Precis som t.ex. æ är en sammanslagning av a og e, är ß ursprungligen en kombination av s og z, vilket det vid första anblick kanske inte ser ut att vara. (För övrigt uttalas s og z just ess respektive zett på tyska!)
Anledningen till detta är att ß inte kommer av just de stilistiska varianterna som vi är vana vid. Den kommer istället från det så kallade långt s, ſ (*), samt ett z med en böj, ʒ, vilket fortfarande är vanligt i viss skrivstil (og som vissa nog känner igen från IPA). I vissa typsnitt är det även en sammanslagning av långt og kort s, dvs ſs.
ſʒ → ß ser väl aningen mer troligt ut! :)
För att ge lite perspektiv har jag här två bilder:
Där har vi det! Som grädde på moset kan jag nämna att en orsak till att man överhuvudtaget skrev sz i början var att i fornhögtyskan förekom både ss og sz (ss kom från äldre s, sz från äldre t), men att de då beskrev olika ljud, ss stod för ljudet /ɕ/ (svenskans tje-ljud), medan sz stod för /s/. När dessa ljud sedan sammanföll behöll man ändå stavningen.
-A
2010-03-10
(*)Om skillnaden mellan långt og kort s kommer antagligen ett framtida inlägg.
Var kommer denna bokstav ifrån?
Svaret är enklare än man kan tro. Bokstaven ß är helt enkelt en ligatur, dvs en sammanslagning av två tecken. Precis som t.ex. æ är en sammanslagning av a og e, är ß ursprungligen en kombination av s og z, vilket det vid första anblick kanske inte ser ut att vara. (För övrigt uttalas s og z just ess respektive zett på tyska!)
Anledningen till detta är att ß inte kommer av just de stilistiska varianterna som vi är vana vid. Den kommer istället från det så kallade långt s, ſ (*), samt ett z med en böj, ʒ, vilket fortfarande är vanligt i viss skrivstil (og som vissa nog känner igen från IPA). I vissa typsnitt är det även en sammanslagning av långt og kort s, dvs ſs.
ſʒ → ß ser väl aningen mer troligt ut! :)
För att ge lite perspektiv har jag här två bilder:
Ett urval av ß i olika typsnitt, där ursprunget i sz framgår mer eller mindre tydligt.
Gatuskylt från Berlin där typsnittet klart avslöjar ß:s ursprung.
Där har vi det! Som grädde på moset kan jag nämna att en orsak till att man överhuvudtaget skrev sz i början var att i fornhögtyskan förekom både ss og sz (ss kom från äldre s, sz från äldre t), men att de då beskrev olika ljud, ss stod för ljudet /ɕ/ (svenskans tje-ljud), medan sz stod för /s/. När dessa ljud sedan sammanföll behöll man ändå stavningen.
-A
2010-03-10
(*)Om skillnaden mellan långt og kort s kommer antagligen ett framtida inlägg.
Kuriosa 1: I åa ä e ö.
På svenska slutar alfabetet på z å ä ö.
På norska og danska slutar alfabetet på z æ ø å.
Varför?
Bokstäverna æ og ø förekom redan i gamla fornnordiska texter og har således knappt 1000 år på nacken som skandinaviska bokstäver. Dessa två användes även i Sverige i ett par hundra år, ungefär fram till tiden för unionsupplösningen. I Sverige bytte man då, enligt tyskt manér, ut dessa två bokstäver mot a og o med små e:n ovanpå (eftersom de på tyska markerar a:n og o:n som övergått till ett mer e-haltigt uttal, dvs. omljud). Dessa e:n förenklades efterhand till att bli de prickar vi är vana att se idag.
Var kommer å in i bilden? Bokstaven å kommer in i det svenska skriftspråket vid samma tid som man övergår till ä og ö, men är till skillnad från dem en helsvensk uppfinning. Bokstaven är bildad på precis samma sätt som de övriga två - dvs. det är ett a med ett litet o ovanpå! Man markerar helt enkelt ett a som övergått till ett mer o-aktigt uttal. Detta är historiskt även helt korrekt, då bokstaven <å> i de allra flesta fall motsvarar ett tidigare långt /A:/. Ord som båt, skål og å hade mycket riktigt a-ljud i fornnordiskan (batr, skál, á).
När svenskarna införde dessa tre nya bokstäver placerades de på slutet av alfabetet i den arbiträra ordningen å ä ö.
I Danmark og Norge fortsatte man att skriva med de äldre æ og ø (som även hade den ordningen på slutet av alfabetet). Det långa a-ljud som i alla tre länder övergått till ett å-ljud fortsatte man att skriva med aa, som man hade gjort sedan länge. Detta kom inte att förändras förrän på 1900-talet. Redan under 1800-talet hade vissa språklobbyister försökt få danskarna og norrmännen att införa bokstaven å av praktiska skäl, men de allra flesta var fullt nöjda med att skriva aa.
1917 kom förändringen i Norge i samband med en rättskrivningsreform. Bokstaven å infördes og ersatte kombinationen aa. Dock fick den inte någon bestämd plats i alfabetet förrän 1955, då man beslöt att den skulle komma sist (det övriga förslaget var att den skulle komma först, tro det eller ej!).
I Danmark ändrades situationen vid en reform 1948, då man i tidsenlig anti-tysk anda slopade att skriva substantiv med stor bokstav, og även ersatte kombinationen aa med å, som helt naturligt fick en plats i slutet av det redan existerande alfabetet.
Summa summarum: I Sverige kommer å först eftersom å ä ö kom in samtidigt som nya bokstäver. I Norge/Danmark kom å in betydligt senare og fick då platsen sist i det redan väletablerade alfabetet där æ og ø redan fanns med.
-A
2010-03-09
PS. titeln är dialekt för "I ån är en ö".
På norska og danska slutar alfabetet på z æ ø å.
Varför?
Bokstäverna æ og ø förekom redan i gamla fornnordiska texter og har således knappt 1000 år på nacken som skandinaviska bokstäver. Dessa två användes även i Sverige i ett par hundra år, ungefär fram till tiden för unionsupplösningen. I Sverige bytte man då, enligt tyskt manér, ut dessa två bokstäver mot a og o med små e:n ovanpå (eftersom de på tyska markerar a:n og o:n som övergått till ett mer e-haltigt uttal, dvs. omljud). Dessa e:n förenklades efterhand till att bli de prickar vi är vana att se idag.
Var kommer å in i bilden? Bokstaven å kommer in i det svenska skriftspråket vid samma tid som man övergår till ä og ö, men är till skillnad från dem en helsvensk uppfinning. Bokstaven är bildad på precis samma sätt som de övriga två - dvs. det är ett a med ett litet o ovanpå! Man markerar helt enkelt ett a som övergått till ett mer o-aktigt uttal. Detta är historiskt även helt korrekt, då bokstaven <å> i de allra flesta fall motsvarar ett tidigare långt /A:/. Ord som båt, skål og å hade mycket riktigt a-ljud i fornnordiskan (batr, skál, á).
När svenskarna införde dessa tre nya bokstäver placerades de på slutet av alfabetet i den arbiträra ordningen å ä ö.
I Danmark og Norge fortsatte man att skriva med de äldre æ og ø (som även hade den ordningen på slutet av alfabetet). Det långa a-ljud som i alla tre länder övergått till ett å-ljud fortsatte man att skriva med aa, som man hade gjort sedan länge. Detta kom inte att förändras förrän på 1900-talet. Redan under 1800-talet hade vissa språklobbyister försökt få danskarna og norrmännen att införa bokstaven å av praktiska skäl, men de allra flesta var fullt nöjda med att skriva aa.
1917 kom förändringen i Norge i samband med en rättskrivningsreform. Bokstaven å infördes og ersatte kombinationen aa. Dock fick den inte någon bestämd plats i alfabetet förrän 1955, då man beslöt att den skulle komma sist (det övriga förslaget var att den skulle komma först, tro det eller ej!).
I Danmark ändrades situationen vid en reform 1948, då man i tidsenlig anti-tysk anda slopade att skriva substantiv med stor bokstav, og även ersatte kombinationen aa med å, som helt naturligt fick en plats i slutet av det redan existerande alfabetet.
Summa summarum: I Sverige kommer å först eftersom å ä ö kom in samtidigt som nya bokstäver. I Norge/Danmark kom å in betydligt senare og fick då platsen sist i det redan väletablerade alfabetet där æ og ø redan fanns med.
-A
2010-03-09
PS. titeln är dialekt för "I ån är en ö".
