Kuriosa 10: Once alone.
Hai.
Har du någonsin undrat över varför ordet one uttalas /wɐn/ men stavas som om det skulle uttalas /oʊn/? (För er som är IPA-analfabeter: varför rimmar det på sun när det stavas som om det skulle rimma på stone?)
Det är klart du har, så nu kör jag:
Ordet one kommer från fornengelskans ān (samma ord i obetonad ställning är upphovet till dagens a/an). På samma språk hette "sol" sunne. Men! "Ek" hette āc, og "sten" hette stān. Sammanträffande? Knappast.
Den regelbundna ljudförändringen här är /a:/ → /oʊ/, vilket innebär att orden oak og stone följer detta mönster bara fint. Alltså har något hänt med one.
Svaret finns att hitta i dialekterna (en penny till den som kan något alls om traditionella engelska dialekter). I västra og sydvästra England började detta ljud runt 1300-talet ändras till det /wɐ/ som vi idag känner till (/a:/ → /o:/ → /wo/ → /wɐ/ lite grovt). Detta gällde dock alla dessa ord, "ek", "havre" (oats) og "sten" hette här wuk, wuts og stwun!
Av någon anledning spreds formen wun in i standardvarianten og på 1700-talet hade den tagit över som norm. Innan dess uttalades one precis som det stavades (om det nu går att säga om engelska, men ni vet vad jag syftar på). Länge var det inledande /w/-ljudet dessutom mer eller mindre frivilligt i den i standardspråket inlånade varianten.
1. I norra England skedde en annan utveckling av det långa a-ljudet. Det blev istället till en främre diftong /jɛ/, vilket gör att ān blev till yen.
2. Det allra intressantaste här är väl egentligen att det nya uttalet slagit igenom i ordformerna one (fe. ān) og once (fe. ānes, egentligen genitiv av one), men inte i formerna alone (fe. all āna), only (fe. ānlic) eller atone (at + one, medelengelsk nybildning). Alla dessa ord kommer från samma urprungskälla.
Så tänk på det, om historien velat annorlunda hade kanske one rimmat på stone! Eller tvärtom ;o
-A
2010-03-18
Har du någonsin undrat över varför ordet one uttalas /wɐn/ men stavas som om det skulle uttalas /oʊn/? (För er som är IPA-analfabeter: varför rimmar det på sun när det stavas som om det skulle rimma på stone?)
Det är klart du har, så nu kör jag:
Ordet one kommer från fornengelskans ān (samma ord i obetonad ställning är upphovet till dagens a/an). På samma språk hette "sol" sunne. Men! "Ek" hette āc, og "sten" hette stān. Sammanträffande? Knappast.
Den regelbundna ljudförändringen här är /a:/ → /oʊ/, vilket innebär att orden oak og stone följer detta mönster bara fint. Alltså har något hänt med one.
Svaret finns att hitta i dialekterna (en penny till den som kan något alls om traditionella engelska dialekter). I västra og sydvästra England började detta ljud runt 1300-talet ändras till det /wɐ/ som vi idag känner till (/a:/ → /o:/ → /wo/ → /wɐ/ lite grovt). Detta gällde dock alla dessa ord, "ek", "havre" (oats) og "sten" hette här wuk, wuts og stwun!
Av någon anledning spreds formen wun in i standardvarianten og på 1700-talet hade den tagit över som norm. Innan dess uttalades one precis som det stavades (om det nu går att säga om engelska, men ni vet vad jag syftar på). Länge var det inledande /w/-ljudet dessutom mer eller mindre frivilligt i den i standardspråket inlånade varianten.
Ettor är även bra för att luckra upp texter!
2 relaterade fakta:1. I norra England skedde en annan utveckling av det långa a-ljudet. Det blev istället till en främre diftong /jɛ/, vilket gör att ān blev till yen.
2. Det allra intressantaste här är väl egentligen att det nya uttalet slagit igenom i ordformerna one (fe. ān) og once (fe. ānes, egentligen genitiv av one), men inte i formerna alone (fe. all āna), only (fe. ānlic) eller atone (at + one, medelengelsk nybildning). Alla dessa ord kommer från samma urprungskälla.
Så tänk på det, om historien velat annorlunda hade kanske one rimmat på stone! Eller tvärtom ;o
-A
2010-03-18
Kommentarer
Postat av: Fishär
Once there was this stone,
on this lawn the only one.
He was lying around,
did not make a sound.
And was feeling all alone.
Postat av: A
<3
Trackback
