Kuriosa 16: De är inte kloka de där romarna...

Den första romerska kalendern härstammar från 753 f.Kr. og hade 10 månader:

Martius - man offrade till krigsguden Mars för att få krigslycka under det nya året
Aprilis - osäkert ursprung
Maius - gudinnan Maia
Iunius - gudinnan Juno
Quintilis - quinque 'fem'
Sextilis - sex 'sex'
September - septem 'sju'
October - octo 'åtta'
November - novem 'nio'
December - decem 'tio'

Efterhand insåg man att 10 månader inte räckte till, så runt 713 f.Kr. man lade till månaderna Ianuarius (guden Janus) og Februarius (februare 'att rena') på slutet av kalendern.

Quintilis og Sextilis blev senare omdöpta till Iulius og Augustus för att hedra Julius Caesar og Kejsar Augustus.

Meningarna går isär om när januari ersatte mars som årets första månad, men det skedde helt klart före år 0. Dock följdes inte detta överallt. Flera västeuropeiska länder fortsatte att markera mars som årets första månad så långt som fram till 1700-talet. Än idag finns det flera kulturer som firar nyår i mars av denna anledning.

Att skottdagen infaller i februari är även detta en följd av att februari ursprungligen var årets 12:e månad, eftersom det var logiskt att lägga extradagen på slutet!

Så därför är t.ex. november uppkallad efter siffran 9, fastän det numera är årets 11:e månad!

-A

2010-03-24

Kuriosa 15: What about 'em?

Engelskan har väldigt många lånord. Till ovanligheterna hör att det finns lånord även inom de slutna ordklasserna, dvs. de vars ord vanligtvis inte byts ut. Till dessa oväntade lånord hör they, them og their.

Dessa tre ord är lån från fornnordiskan, där de hette þeir, þeim (eg. dativ) og þeira. Samma ord har på svenska blivit de, dem og deras. På fornengelska hette dessa ord hīe (de), hie (dem ack.), him (dem dat.) og hira (deras), man ser tydligt likheten med de fornnordiska orden. Ett skäl till att man bytte ut orden är förstås det enorma skandinaviska inflytande som fanns i England, speciellt i norr. Ett annat skäl är att ordet hīe med ljudutvecklingar efterhand började låta likadant som ordet för "han", . Än i medelengelskan konkurrerade dock they/them/their med de inhemska formerna he/hem/hir, men efterhand fick de senare ge vika.

I flera traditionella dialekter söderut behölls dock den inhemska objektsformen hem (från dativformen him). I norra England, som hade haft större skandinaviskt inflytande byttes alla orden ut. Isoglossen ser ut ungefär såhär:

Isoglossen hem/them i traditionella engelska dialekter.


I riksspråket segrade till synes alla de skandinaviska orden, men det finns faktiskt en rest av de gamla fornengelska formerna! Den obetonade formen 'em, som ofta ses ner på og betecknas som slang, är på intet sätt en förvanskning av them, utan kommer från den gamla formen hem!

-A

2010-03-23


Kuriosa 14: Det var väl tråkugt.

Hej igen.

Idag handlar inlägget om adjektivändelsen -ig. Denna form är inte ursprungligt nordisk, utan har lånats in från (låg)tyskan. Om man kan lite tyska känns väl inte detta helt obekant då ändelsen -ig är vanligt förekommande i språket. Notera förresten att ändelsen -lig inte innefattas av detta inlägg alls. Den har en annan etymologi.

Så vad hette det innan, för visst hade man väl någon adjektivändelse innan man lånade in -ig från Hansan? Jodå, det hette -ug (-ugr om man ska vara petig), vilket är besläktat med -ig, men uppenbarligen en annan historia.

På isländska heter det fortfarande -ugur, på färöiska förekommer både -ugur og -igur, ofta finns bägge formerna för samma ord. På nynorska finns -ug som valfri alternativform till -ig. Bokmål, danska og svenska har genomgående -ig.

I riksspråken.

Jag kan tyvärr inte tala för Norge när det gäller spridningen av just denna ändelse, men i Sverige är de traditionella dialekterna som vanligt mycket längre från riksspråket än man vill tro. Faktum är att det bara är två dialektgrupper i Sverige som genomgående har -ig: götamål og östdanska mål. Det är knappast en slump att det är de två sydligaste grupperna. I sveamål og gotländska förekommer bägge formerna, men det är ändå -ug som är "standardformen", om man kan säga så här. Norrländska mål, dalmål og östsvenska mål har bara -ug. (Notera förresten att alla dessa g:n förstås inte uttalas någonstans, det är läsutal og inget annat).

Men denna fornnordiska spillra har även lyckats leta sig in i rikssvenskan, i två mindre vanliga ord. Adjektiven idog (fno. íðugr) og avog (fno. afugr) behåller sitt gamla -ugr. På norska og danska heter det första ordet idig, og det andra avig. Svenskans avog og avig är från början dubbelformer av samma ord, men har i riksspråket fått lite olika betydelser.

Alla -r som dyker upp på slutet av en jädra massa ord så fort man talar om fornnordiska är för övrigt ändelsen för nominativ maskulinum singular, dvs. en kasusändelse (goder afton, någon?).

-A

2010-03-22

Kuriosa 10: Once alone.

Hai.

Har du någonsin undrat över varför ordet one uttalas /wɐn/ men stavas som om det skulle uttalas /oʊn/? (För er som är IPA-analfabeter: varför rimmar det på sun när det stavas som om det skulle rimma på stone?)

Det är klart du har, så nu kör jag:

Ordet one kommer från fornengelskans ān (samma ord i obetonad ställning är upphovet till dagens a/an). På samma språk hette "sol" sunne. Men! "Ek" hette āc, og "sten" hette stān. Sammanträffande? Knappast.

Den regelbundna ljudförändringen här är /a:/ → /oʊ/, vilket innebär att orden oak og stone följer detta mönster bara fint. Alltså har något hänt med one.

Svaret finns att hitta i dialekterna (en penny till den som kan något alls om traditionella engelska dialekter). I västra og sydvästra England började detta ljud runt 1300-talet ändras till det /wɐ/ som vi idag känner till (/a:/ → /o:/ → /wo/ → /wɐ/ lite grovt). Detta gällde dock alla dessa ord, "ek", "havre" (oats) og "sten" hette här wuk, wuts og stwun!

Av någon anledning spreds formen wun in i standardvarianten og på 1700-talet hade den tagit över som norm. Innan dess uttalades one precis som det stavades (om det nu går att säga om engelska, men ni vet vad jag syftar på). Länge var det inledande /w/-ljudet dessutom mer eller mindre frivilligt i den i standardspråket inlånade varianten.

Ettor är även bra för att luckra upp texter!
2 relaterade fakta:

1. I norra England skedde en annan utveckling av det långa a-ljudet. Det blev istället till en främre diftong /jɛ/, vilket gör att ān blev till yen.

2. Det allra intressantaste här är väl egentligen att det nya uttalet slagit igenom i ordformerna one (fe. ān) og once (fe. ānes, egentligen genitiv av one), men inte i formerna alone (fe. all āna), only (fe. ānlic) eller atone (at + one, medelengelsk nybildning). Alla dessa ord kommer från samma urprungskälla.

Så tänk på det, om historien velat annorlunda hade kanske one rimmat på stone! Eller tvärtom ;o

-A

2010-03-18

Kuriosa 9: Nǐ hǎo!

På mandarinkinesiska heter Sverige 瑞典, vilket med pinyin skrivs Ruìdiǎn, ett namn som inte särskilt mycket påminner om Sverige. Så varför heter det såhär?

Tecknen för "Sverige" för att förtydliga!

Svaret är enklare än det skulle kunna vara. Kinesernas första ordentliga kontakter med Sverige skedde med det Svenska Ostindiska Kompaniet, som hade som uppdrag att handla med Östasien og framförallt med Kina.

Grejen med Kina är att det inte talas ett språk där, vilket inte är så konstigt. Dock finns det inte ens en kinesiska som talas heller, vilket är mindre allmänkänt, men mer om Kinas språkröra någon annan gång!

Hursomhelst, staden som svenskarna handlade med var Kanton (廣州 mandarin: Guǎngzhōu, kantonesiska: Gwong²zau¹), og där talas inte mandarinkinesiska (standardkinesiska) utan kantonesiska, vilket är ett helt annat språk. I vilket fall uttalas tecknen
瑞典 kantonesiska som Seoi⁶din². Någon som vill lägga ihop 2 og 2? ;) Här är det engelskan som varit framme igen, men på ett rätt diskret sätt måste man säga!

Det som har hänt är alltså att kantoneserna har hört namnet Sweden, skrivit ner det, og sedan har mandarinkineserna läst tecknen på mandarin!

Kantons läge i Kina.

Siffrorna som finns i de kantonesiska orden anger förresten toner, precis som de mandarinkinesiska accenterna. Kantonesiskan har 6 toner, medan mandarin har 4.

-A

2010-03-17

P.S. Det här inlägget var egentligen tänkt att vara ~två rader... se så det kan gå!

瑞典


Kuriosa 7: 110m Bokstavshopp

Att ord ändrar betydelse är nog de flesta medvetna om. Många vet dessutom om att olika ljud förändrar sig så att orden förändras med tid (fno. ljúð /ljuːð/ > rsv. ljud /jʉːd/ är väl ett rätt bra exempel på det sistnämnda). Men hur många är medvetna om att ljud kan hoppa från ett ord till ett annat?

Kan ni komma på några förslag? Just det. Ni. 50% av det ordet har aldrig funnits där. På fornsvenska hette det här ordet í eller ír (tyskkunniga bör här studsa till över tyskans ihr, engelskans you är för övrigt også ett släktord men det är något mindre genomskinligt), men r:et föll ganska tidigt (Den fornisländska formen var ér, vilket snart blir relevant). Under ett flertal hundra år hette det alltså I på svenska.

Det som man har att tacka för hela historien kring detta ordet är faktiskt den gamla kongruensböjningen, som numera inte heller finns kvar. Pronomenet I tog ändelsen -en på det verb det styrde, og i konstruktioner där verbet placerades före huvudordet, som t.ex. viljen I, hoppade n:et efterhand över från verbet till pronomenet, dvs vilje ni. Denna förändring skedde någon gång på 1600-talet, men spreds inte överallt og ansågs dessutom under mycket lång tid som vulgär. I de flesta genuina dialekter som använder det här ordet heter det fortfarande I.

Men detta är inte allt för vårt ord! På isländska skedde nämligen mer eller mindre exakt samma sak, då formen ér blev till det numera föråldrade þér via kongruensändelsen -ið. Hafið ér → Hafið þér. (Har ni)

Og om detta inte skulle vara nog så har de skandinaviska pronomina ännu mer att komma med! På Vestlandet og delar av Trondheim i Norge, samt i Jämtland og Härjedalen, förekommer ordet me (med variationer) i betydelsen vi. På nynorsk är till og med denna form standarden. I vilket fall är denna form ett resultat av samma process som ovan, där ordet við (ursp. 'vi två', inte samma ord som sv. vi) har fått m:et från kongruensens -om (jfr. Sjungom studentens lyckliga dag).

För att lämna Skandinavien en stund og varva ner lite, kan jag ge några exempel från engelskan, där ljudet /n/ har hoppat lite kors og tvärs i ett par ord:

an apron ← a napron (från fr. napperon "underlägg")
an adder ← a nadder (feng. næddre "orm")
a nickname ← an ekename (eke "öka", feng. éaca är släkt med sv. öka, fno. auka; jfr öknamn!)

Fler exempel från åtskilliga språk kan förstås hittas, men det här inlägget är nog tillräckligt tungt som det är, så för tillfället tackar jag för mig!

-A

2010-03-15

Kuriosa 6: Förbjyllande!

Jylland är Danmarks västra del, den del som växer in i Tyskland, og den del av Skandinavien som faktiskt sitter ihop med fastlandet.

Den traditionella definitionen av Jylland.

Men detta inlägg skall inte handla om halvön Jylland utan om var namnet Jylland kommer ifrån!

Jylland heter Jylland på alla skandinaviska språk. På engelska heter det Jutland og på tyska Jütland. Invånarna heter jutar på svenska, jyder på danska. Ett äldre svenskt namn på halvön är Jutland, precis som på engelska (ett namn som användes även in på 1900-talet!).

Jutar hette jútar på fornnordiska. Landet hette av allt att döma Jútland (på modern isländska har vi Jótland). På danska har sedan två typiskt danska förändringar ägt rum. ju → y samt t → d. (j:et är kvar eftersom det är initialt). Så får vi jyd- av jut-.

Med en äldre dansk stavning har vi alltså Jydland, og precis som i adjektivet jysk (tidigare jydsk; jutsk på svenska) har d:et fallit. Jylland är alltså egentligen en helt dansk form. Svenskan, som saknar dessa förändringar, får precis som det gamla namnet var Jutland. Namnet Jylland på svenska är alltså ett danskt lån!

- A

2010-03-14

Kuriosa 4: Det var då färst!

få, färre, ?

Spaltmeter kan skrivas (og har säkert skrivits) om detta ämne, utan att man för den delen kommer fram till någon bra slutsats. Ofta blir det ett virrvarr av alternativa former, omskrivningar og stridande språkkänslor.

Men låt mig inleda en mening med en konjunktion og påpeka: Ordet färst finns, og har en lika lång historia som övriga komparationsformer.

Grundformen hette på fornnordiska fár, og komparerades fár - færi/færri - fæstr. Inget konstigt där.

Någon gång under den fornnordiska tiden började dock ett /r/ smyga sig in i superlativen, troligt är att det var i analogi med komparativen. Detta verkar bara ha skett på fastlandet, på Färöarna heter det fáur - færri - fæstur og på Island fár - færri - fæstur.

På fastlandet har vi: få - færre - færrast (nynorsk), få - færre - færrest (bokmål/danska) og få - färre - färst (svenska).

Av alla dessa färstingar (ursäkta ordvitsen) är det ändå bara i Sverige som man har ett problem med superlativformen. Formen var länge sparsamt använd, og föll ut ur allmänt bruk på 1800-talet (att man i ett fåtal äldre texter kan se former som fåast stöder ju ytterligare att det inte var ett så vanligt ord). Istället blev det klumpiga omskrivningar i stil med "minst antal".

Så ja, ordet har visserligen mer eller mindre försvunnit i svenskan, men ordet finns og går att använda! (Länk till SAOL:s uppslag för "få", för dem som ser ordboken som språkets lagbok). Det som jag vill poängtera är att det under inga omständigheter skulle vara någon slags nybildning av barnspråksstil som många vill föreslå. Färst är ett gammalt urnordiskt ord, og vare sig man vill använda det eller inte bör man se det som ett sådant!

-A

2010-03-12

Kuriosa 3: Dagens i-landsproblem?

De av er som kan engelska har kanske någon gång funderat över varför ordet island stavas med ett s, när det ändå uttalas /ˈaɪlænd/, utan något som helst /s/.

Det engelska island, kommer från ett fornengelskt īgland. Ordet är närmast släkt med tyska Eiland og holländska eiland, samt det fornnordiska øyland (sedermera tog den kortare formen øy över helt). Slutledet -land är precis var det ser ut att vara. Förledet kommer i alla fallen från ett forngermanskt *aǥwī, från ett urindoeuropeiskt *akʷā, vilket helt klart har med vatten att göra. Vattenland passar dessutom rätt bra, eftersom den ursprungliga definitionen var "ö, låglänt sträckning vid vatten, vattensjuk äng". Som man ser har detta smalnats av lite.

Stavningen då? Av olika anledningar styrdes England under ett par hundra år av fransktalande normander. På äldre franska hette ö isle (lat. insula), ett ord som förövrigt lånats in som synonym till island. I denna frankofona veva gjorde man någon gång på 1400-talet en felassociering mellan franska isle og engelska iland, og började helt sonika stava iland med ett s för att få en mer "etymologisk" stavning.

Den stavning som reflekterar både uttal og etymologin bäst var alltså, og är fortfarande, iland.

-A

2010-03-11

RSS 2.0