Kuriosa 4: Det var då färst!

få, färre, ?

Spaltmeter kan skrivas (og har säkert skrivits) om detta ämne, utan att man för den delen kommer fram till någon bra slutsats. Ofta blir det ett virrvarr av alternativa former, omskrivningar og stridande språkkänslor.

Men låt mig inleda en mening med en konjunktion og påpeka: Ordet färst finns, og har en lika lång historia som övriga komparationsformer.

Grundformen hette på fornnordiska fár, og komparerades fár - færi/færri - fæstr. Inget konstigt där.

Någon gång under den fornnordiska tiden började dock ett /r/ smyga sig in i superlativen, troligt är att det var i analogi med komparativen. Detta verkar bara ha skett på fastlandet, på Färöarna heter det fáur - færri - fæstur og på Island fár - færri - fæstur.

På fastlandet har vi: få - færre - færrast (nynorsk), få - færre - færrest (bokmål/danska) og få - färre - färst (svenska).

Av alla dessa färstingar (ursäkta ordvitsen) är det ändå bara i Sverige som man har ett problem med superlativformen. Formen var länge sparsamt använd, og föll ut ur allmänt bruk på 1800-talet (att man i ett fåtal äldre texter kan se former som fåast stöder ju ytterligare att det inte var ett så vanligt ord). Istället blev det klumpiga omskrivningar i stil med "minst antal".

Så ja, ordet har visserligen mer eller mindre försvunnit i svenskan, men ordet finns og går att använda! (Länk till SAOL:s uppslag för "få", för dem som ser ordboken som språkets lagbok). Det som jag vill poängtera är att det under inga omständigheter skulle vara någon slags nybildning av barnspråksstil som många vill föreslå. Färst är ett gammalt urnordiskt ord, og vare sig man vill använda det eller inte bör man se det som ett sådant!

-A

2010-03-12

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0