Kuriosa 14: Det var väl tråkugt.
Hej igen.
Idag handlar inlägget om adjektivändelsen -ig. Denna form är inte ursprungligt nordisk, utan har lånats in från (låg)tyskan. Om man kan lite tyska känns väl inte detta helt obekant då ändelsen -ig är vanligt förekommande i språket. Notera förresten att ändelsen -lig inte innefattas av detta inlägg alls. Den har en annan etymologi.
Så vad hette det innan, för visst hade man väl någon adjektivändelse innan man lånade in -ig från Hansan? Jodå, det hette -ug (-ugr om man ska vara petig), vilket är besläktat med -ig, men uppenbarligen en annan historia.
På isländska heter det fortfarande -ugur, på färöiska förekommer både -ugur og -igur, ofta finns bägge formerna för samma ord. På nynorska finns -ug som valfri alternativform till -ig. Bokmål, danska og svenska har genomgående -ig.
I riksspråken.
Jag kan tyvärr inte tala för Norge när det gäller spridningen av just denna ändelse, men i Sverige är de traditionella dialekterna som vanligt mycket längre från riksspråket än man vill tro. Faktum är att det bara är två dialektgrupper i Sverige som genomgående har -ig: götamål og östdanska mål. Det är knappast en slump att det är de två sydligaste grupperna. I sveamål og gotländska förekommer bägge formerna, men det är ändå -ug som är "standardformen", om man kan säga så här. Norrländska mål, dalmål og östsvenska mål har bara -ug. (Notera förresten att alla dessa g:n förstås inte uttalas någonstans, det är läsutal og inget annat).
Men denna fornnordiska spillra har även lyckats leta sig in i rikssvenskan, i två mindre vanliga ord. Adjektiven idog (fno. íðugr) og avog (fno. afugr) behåller sitt gamla -ugr. På norska og danska heter det första ordet idig, og det andra avig. Svenskans avog og avig är från början dubbelformer av samma ord, men har i riksspråket fått lite olika betydelser.
Alla -r som dyker upp på slutet av en jädra massa ord så fort man talar om fornnordiska är för övrigt ändelsen för nominativ maskulinum singular, dvs. en kasusändelse (goder afton, någon?).
-A
2010-03-22
Idag handlar inlägget om adjektivändelsen -ig. Denna form är inte ursprungligt nordisk, utan har lånats in från (låg)tyskan. Om man kan lite tyska känns väl inte detta helt obekant då ändelsen -ig är vanligt förekommande i språket. Notera förresten att ändelsen -lig inte innefattas av detta inlägg alls. Den har en annan etymologi.
Så vad hette det innan, för visst hade man väl någon adjektivändelse innan man lånade in -ig från Hansan? Jodå, det hette -ug (-ugr om man ska vara petig), vilket är besläktat med -ig, men uppenbarligen en annan historia.
På isländska heter det fortfarande -ugur, på färöiska förekommer både -ugur og -igur, ofta finns bägge formerna för samma ord. På nynorska finns -ug som valfri alternativform till -ig. Bokmål, danska og svenska har genomgående -ig.
I riksspråken.
Jag kan tyvärr inte tala för Norge när det gäller spridningen av just denna ändelse, men i Sverige är de traditionella dialekterna som vanligt mycket längre från riksspråket än man vill tro. Faktum är att det bara är två dialektgrupper i Sverige som genomgående har -ig: götamål og östdanska mål. Det är knappast en slump att det är de två sydligaste grupperna. I sveamål og gotländska förekommer bägge formerna, men det är ändå -ug som är "standardformen", om man kan säga så här. Norrländska mål, dalmål og östsvenska mål har bara -ug. (Notera förresten att alla dessa g:n förstås inte uttalas någonstans, det är läsutal og inget annat).
Men denna fornnordiska spillra har även lyckats leta sig in i rikssvenskan, i två mindre vanliga ord. Adjektiven idog (fno. íðugr) og avog (fno. afugr) behåller sitt gamla -ugr. På norska og danska heter det första ordet idig, og det andra avig. Svenskans avog og avig är från början dubbelformer av samma ord, men har i riksspråket fått lite olika betydelser.
Alla -r som dyker upp på slutet av en jädra massa ord så fort man talar om fornnordiska är för övrigt ändelsen för nominativ maskulinum singular, dvs. en kasusändelse (goder afton, någon?).
-A
2010-03-22
Kommentarer
Trackback
